Dalt bara för solsken och vackert väder.

Införd i Östersunds-Posten 2007-01-24. Replik till Fred Andersson (FA) i ÖP 16 december. FA bräker ut sin ilska om att skamvrå är psykisk kränkning, psykisk misshandel och gapar om att jag antagligen också är för fysisk misshandel som uppfostringsmetod.

Bara för att jag vill ha ordning i skolan innebär det inte fysisk misshandel. Jag pratar om uppfostring och inte om fysisk misshandel. Ett barn som märker att han kan göra lite precis hur han vill sätter, av lätt insedda skäl, det i system att spela ut skolans regler mot lärarna. FA kan ju bara gissa hur odrägligt ett barn blir som aldrig får höra att han gjort fel. Någon måste sätta ned foten och säga att nu får det vara nog. Andra barn som märker att det daltas med en speciell elev, inser snabbt att systemet är orättvist. Uppfostran och orättvisa går liksom inte ihop. Bara där gör FA straffmål på sig själv. Alla elever försöker tänja gränser.

Enskilda samtal och diskutera?, jo, jo. Fast ingen ska inbilla mig att en busig elev inte hittar strategier förbi sådant dalt. En sådan metod blir alltså bara en papperstiger, den fungerar bara blott för dagen. Jag är ute efter något som är hållbart. Tror FA vi lever i någon Astrid Lindgren-idyll där allt bara är solsken och vackert väder? Det märks i vart fall på hans resonemang att det inte håller när det börjar kura skymning. Det vore klargörande om han kunde besvara frågorna varför skamvrå förr inte skulle fungera nu? Hur ska man få ordning på två trätobröder utan att skilja dem åt?

Jonas Dahlgren