Frihandeln gör utanförskap till ensamhet.

Införd i Tidningen Ångermanland. Vissa eurokritiker menar att EMU-projektet kan användas för att bygga upp en stor centralistisk federation, som kan finna det förenligt med sina intressen att avskärma sig från andra stora handelsblock. Intrycket blir ju onekligen att man vill skrämma och spela på folks rädsla för sådant som växer sig för stort och för långt bort ifrån oss. Det bör man dock stanna upp och fundera hur relevant det är. Är det som är stort farligt? I så fall borde ju dollarn avvecklas, eftersom den är den största valutan i världen. I så fall skulle vi avveckla alla stora länder alla stora städer som ligger långt ifrån oss. Argumentet faller därför plattare än platt.

Vidare vill kritikerna också klanka ned på frihandel, men jag undrar varför man vill göra det? Frihandel är mycket viktigt och en politik som Sverige länge med framgång har praktiserat. Det är bland annat därför vi ska vara så öppna som möjligt mot övriga Europa och världen. Euron underlättar alla former av ekonomiskt utbyte, som handel i Europa. Fast euron är inget hinder mot frihandel med resten av världen – tvärtom underlättar en enda europeisk valuta handeln med Europa för länder utanför. Att vissa euroländer ibland har haft en svag frihandelstradition bör naturligtvis inte hindra oss från att försöka påverka dem i rätt riktning. I själva verket är det ett starkt argument för att Sverige ska vara med och påverka. Om även det traditionellt frihandelsvänliga Storbritannien följer med, vore det ett stort steg taget mot ett Europa som talar med en stark frihandelsröst i världen. Eurokritiker använder argumentet att ensam är stark. Det tycker jag är märkligt, om man jämför hur det kan bli i tider av frihandel. Ensam är inte stark. Ensam är mest bara ensam.

Jonas Dahlgren