Införd i Nerikes Allehanda 2004-11-10.

Monarkin är en stöttepelare i svensk kulturhistoria. Den är tradition, den binder folket samman och är en symbol för vår historia. Den centerpartistiske debattören Jonas Dahlgren och moderaten Michaël Lehman från Knivsta/Uppsala, poängterar nedan det svenska folkets behov efter symboler och vill rida spärr mot rabiat hysteri att radera ut våra egna historiska fotsteg till vart pris det vara må.

Rent konkret skulle vi vinna mycket lite på att införa republik. Republikanernas enda kort är egentligen principen om millimeterrättvisa, och det är en princip som man till vilket pris som helst vill gasta ut. En relativt enad illröd vänster månar om samhället där vi alla ser lika ut, och där det närapå inte finns några kontraster som ger några konturer alls. Ordensväsendet avskaffades för att det inte var jämlikt att låta någon få någon titel. Statliga verk har slutat kalla sig kungliga, trots att vi är ett kungadöme. Den ärorika ceremonin vid riksdagens högtidliga öppnande där kungen satt på silvertronen med hovet omkring sig och Karl XI:s drabanter marscherade in taktfast, ersattes av gråtrist trauma av alldagligt snitt i riksdagshuset. Visst minns vi nesan för kungen att åka rulltrappa till riksdagens öppnande på 70-talet? Ja, visst minns vi. Våra svenska städer, en tusenårig institution, fick byta till kommuner, för att det skulle vara lika överallt. Mönstret går igen på annat håll också. Bytesteoremet gör gällande att om det finns möjlighet att radera ut kultur och historia, så gör det. Med sådan frenesi har Invandrarverket blivit Migrationsverket. Invandrare blev nysvenskar. Millibar som blev hektopascal. Rondell blev cirkulationsplats. Zigenare blev romer. Hemspråk blev modersmålsundervisning. Låg-, mellan- och högstadier som blev 1-7- och 4-9-stadier, kvartsamtal som blev utvecklingssamtal, bonde som blev lantbrukare, Jesus Kristus som blev Helig källa.

Visst undrar vi vart samhället är på väg? Varför denna byteshysteri? Tror man mer på Jesus och man byter till Helig källa? Rullar trafiken säkrare om det heter cirkulationsplats? Blir det bättre ringtryck i cykeldäcket om det heter hektopascal? Med sådan här icke-historia, står man rätt rotlös. Var finns det ljuva livet? Vad ska man glädas åt? Varför inte göra alla veckans dagar till vardagar, lika, samma, millimeterrättvisa inalles? Svenska folket vill inte ha det så! Vi lovar; svenska folket vill minnas sin historia, har behov av symboler, gläds åt att fira, att samlas till vardag och fest med gemyt i största allmänhet. Varför har annars mat-Tina gått och blivit du med hela svenska folket? Carolina Klüft? Björn Borgs 5 raka Wimbledon-segrar? Sista april? Midsommar? Nobelprisceremonin? Vasaloppet för framtida segrar i fädrens spår? 5 miljoner svenskar som tittade på ”Gäst hos Hagge” när populäre Pehr G Gyllenhammar spelade gitarr i TV på 80-talet? Vad kan det bero på?

Självklart vill vi ha något att hylla, att minnas att hedra och att imponeras av. Svenska folket vill naturligtvis ha lite guldkant på sin tillvaro också. Tittarsiffror talar tydligt språk.

Låt inte kvasten gå. Rid spärr mot byteshysterikerna, som vill riva kulturarv till vad värde det vara må. När städningen är klar, har folket berövats sin historia, sin stolthet och viktiga delar av sin kultur. Monarki kan inte vara vare sig jämlik eller rationell. Monarkin är en symbol för Sveriges historia, en stöttepelare i vårt kulturarv. Någonstans att detta med en person föds till kung, förmedlas den viktiga insikten att det finns saker som är större än vi. Vi vill inte leva i ett land där 100 % är effektivt, rationellt och uppfyller mallen enligt hämndlysten tokvänster. Det blir som ett fyrkantigt HSB-hus, utan charm och med inga historiska avtryck. Vi vill bo i ett land där historien räcker längre än till nästa kvartsamtal.

Jonas Dahlgren
Michaël Lehman