Införd i Östhammars Nyheter 2005-12-08.

Trots en regering som alltid slår sig för bröstet om att vara bäst i klassen, blev det totalt debacel när det gällde räddningsinsatser efter tsunamikatastrofen 2004. Nu efter Katastrofkommissionens rapport, har statsminister Göran Persson kommit till insikt om att han haft det yttersta ansvaret. Det tog nästan 1 år för karln att komma på det. Vad är då vitsen med ansvar när det ansvaret inte tas? För att få ansvar, måste ansvar kunna avkrävas vid skarpa lägen. Då kan man inte springa och gömma sig, eller skylla på alla andra. Att skylla på resebyråer, blir mest bara pinsamt. Vi hade ett tag ett scenario, där alla utom göra Persson kände till tsunamikatastrofen. Vi har en utrikesminister som gick på teater och inte visste vad Phuket var för något. Varför omger sig ministrarna med politiska kommisarier som gör att departementets tjänstemän har svårt att få kontakt med sina överordnare? Varför larmade inte expeditionschefen på UD sina egna chefer? Hur kunde socialdepartementet vara passivt i hela 3 dygn? Varför har försvarsdepartementet avskaffat sin jourtjänst? Kunde inte Hans Dahlgren dra någon enda växel av att UD´s växel var totalt nerringd? Så många chefer. Så lite gjort. Så många småpåvar och inte en enda räddningsledning.

Intrycket är solklart. Slutsatsen obeveklig. Vi har en regering som bara fungerar, när det är solsken och vackert väder. Om den inte kan ta ansvar, ska den heller inte ha ansvar. Därför nyval med omedelbar verkan.

Jonas Dahlgren