Införd i Nya Wermlands-tidningen på debattplats 25-07-31.
Bakgrund
Efter rikets grundande på 1200-talet och fram till Gustav Vasas tid, var Sverige en valmonarki. Där och då utsågs Kungen av de mäktigaste ätterna. Gustav Vasa ändrade på systemet, och bestämde att tronen skulle ärvas av hans ättlingar. Sverige blev ett arvkungadöme med agnatisk tronföljd. Det innebär att den förstfödde sonen ärver tronen.
Under Gustav Vasas efterföljare kom makten att delas mellan riksdagen, riksrådet och Kungen. Detta upphörde 1680, då Karl XI gjorde sig enväldig. Det kungliga enväldet varade till Karl XII:s död 1718. Då upphävdes enväldet och frihetstiden vidtog. Kungens ställning blev svag. Sverige styrdes till stor del av riksdagen.
Frihetstiden pågick tills Gustav III gjorde sig enväldig 1789. Enväldet avslutades dock 1809, efter att Gustav IV avsattes och den nya regeringsformen infördes. Därefter har svenske monarkens makt minskat. Borggårdskrisen 1914 kan ha varit det sista reella försöket till mer betydelsefull maktutövning, från monarkens sida i Sverige. 1980 ändrades successionsordningen. Sverige tillämpar numer kognatisk tronföljd. Det innebär att det äldsta barnet ärver tronen (oavsett kön).
De blytunga argumenten för Kungahuset i Sverige:
Vårt statsskick är demokratiskt förankrad. Kungafamiljen gör bra utrikesreklam för Sverige. Att statschefsämbetet går i arv, skyddar mot politiska karriärister. Kungen har bättre förutsättningar att företräda hela folket än en president skulle ha. Monarkin är även en viktig länk till det förflutna.
Monarkin är en symbol som stärker oss i vår identitet som människor. Den är angelägen för att markera att Sverige är större än partipolitiken. Den är ett stöd för det civila samhället och en samlande kraft i svåra tider. Monarkin har ofta varit en kraft för demokrati. Den hjälper invandrare att känna tillhörighet, samt är dessutom ett billigt statsskick.
Av detta kan man dra slutsatsen att dessa argument är viktigare, än de argument som man inte ser så ofta. Rojalisterna hävdar att de allra tyngsta argumenten är de att Kungen gör bra PR utomlands, att Kungen har bättre förutsättningar att företräda folket än en president skulle ha, samt att Kungen utgör en samlande kraft i svåra tider. Republikanerna påstår att monarkin är odemokratisk, att den bryter mot jämlikhetsideal samt att kungafamiljens rättigheter kränks.
Rojalistiska och republikanska argument skiljer sig åt avsevärt. Rojalisternas stöd för monarkin baseras på förväntade positiva konsekvenser av densamma. Republikaners motstånd mot monarkin beror på deras gnäll om att den är ojämlik.
Härmed och därmed anser jag att det finns många och även tunga argument för att vi ska bibehålla Kungahuset intakt. Man ska inte ändra på ett vinnande koncept.
Så var det med den saken.
Jonas Dahlgren
Knivsta
